31/8 och ett nytt ansikte i spegeln

Jag vaknade tidigt imorse igen. Det var inget bekant ansikte jag såg i spegeln då jag steg upp. Men nu, med lite smink i fejset ser jag aningen bekantare ut. Känner mig lätt patetisk då jag sminkar mig en söndag morgon i trakterna där jag vanligtvis går sminklös och iklädd joggingbyxor dygnet runt. Men idag kändes det nödvändigt för att finna ro i mitt nya utseende.
Jag kom även att tänka på, att jag inte har den blekaste aning om hur jag skall fixa till detta hår. Jag har aldrig fixat mitt hår förr. Hur gör man? Hur lyckas dessa brudar få sina pager så fina?



En helt annan grej, som jäg även kom att tänka på för en stund sedan, är att det idag är 31 augusti. Sista dagen i augusti. Det betyder att sommaren nu officiellt är över. Även om den i verkligheten var det redan för flera veckor sedan. Men hoppet om lite sommarvärme har ju ändå funnits kvar. Nu är också hoppet bortblåst.

Där rök håret

Då var det gjort! 20-25cm borta. Sådär bara, i ett naffs.
Jag vet inte hur det känns ännu. Ovant.
Svårt att säga då jag inte prövat fixa det heller, men det känns rätt tjockt. Är kanske tvungen att tunna ut det lite grann ännu för att det skall bli fint. Men det får jag göra i Vasa sedan.
Nu kan jag dock inte säga annat än att mitt hår mår förträffligt. Frisören sade att 15cm oberoende borde ha tagits bort. Så där ser man...
Men vad fasen, det växer ut.

Jag lovar er en bild inom kort, men jag måste få fixa till det lite grann först. Vänja mig själv vid det. Ni förstår. Men här har vi i varje fall mitt tidigare "svall".


Håret som rök.

Nervös så det ryker

Åh, fy fan. Fy fan. Fy fan. Jag är så nervös att jag inte kan säga någonting annat. Inte över träningsmatcherna som skall spelas ännu i eftermiddag. Utan över vad som händer därnäst.
Då ryker håret. Nu snackar vi inte 5cm, nu blir det kort! Inte pojkkort, men kort för mig. Så kort som jag troligtvis inte haft håret sedan mina första år i lågstadiet då jag fick smeknamnet Onkel Fester av min syster.
Jag minns då jag kom hem och var stålt som tuppen över min nya frisyr. Då tog systern mig sannerligen ner på jorden  igen. Och inte bara det, hon stampade och krossade allt mitt självförtroende då hon elakt skrattade och sade att jag liknade Onkel Fester från Addams Family (då han bär peruk, om ni minns). Aldrig har jag känt mig så misslyckad som då. Det är ingen lätt barndom jag haft, ska ni veta.
Hoppas resultatet blir bättre denna gång.