countdown
På lördagmorgon möter pappa Blad upp mig på terminalen. Megasnällt enligt mig.
Konstigt nog är jag inte speciellt nervös. Endast förväntansfull och lycklig över att få göra något lite extra av min praktik.
Hårt på tapeten har ju varit just flyttning de senaste veckorna. Just nu känns det som om ALLA lämnar Karis. För studier, jobb, hobbyn... I utlandet, grannstäderna, över halva jordklotet...
Minns så bra då jag själv skulle flytta hemifrån. För första gången i mitt liv. Så otroligt förväntansfull jag var. Ny skola, nya vänner, nytt hem. Allt kändes bara så himla spännande.
När jag väl var framme i Vasa kände jag mig väldigt vuxen. Att ha ett eget hushåll för första gången gav en hög vuxenstatus. Ändå hade jag 2 av mina bästa vänner med mig, som till och med bodde i grannhuset. Därav hade jag även något bekant att falla tillbaka på och något som gav mig en känsla av säkerthet.
Nu har jag bott över 2 år hemifrån och det egna hushållet har blivit vardagligt. Och nu, då alla andra verkar flytta, känner jag en stor lättnad över att jag har den fasen bakom mig. Hur roligt det än är att flytta iväg och komma till ett nytt ställe tycker jag det känns hemskt skönt att ha den där extremt jobbiga flyttprocessen över. Jag har hunnit byta bostad 3 gånger under mina 2 studieår. Det är 2 flytter mer än jag tidigare gjort under hela mitt liv. Nu hoppas jag verkligen jag hålls i mitt nuvarande hem det återstående 1½ året.
1½år... Tänk vilken kort tid jag har kvar. Vad skall hända med mig sen? Och var på jorden skall jag hamna?
skriven
DU är så MODIG!! du kommer få en sjukt rolig tid i denna stad :D